﻿<aq>Korteligen uttryckt ligger schismen der-
utinnan, att norrmännen göra en skilnad
emellan formella och <i>reella</i> begge-lands-
frågor och anse, att endast de förra afses
i § 5. Detta är ju alltid en förklaring;
det är icke, som mången svensk skulle
kunna tro, ett öppet formulerande af unio-
nens lag; åtminstone skyler det sig under
täckmanteln af en särskild juridisk åsigt
om lagen. Men det är icke nog
med att proklamera en egen åsigt; den
måste också på något sätt stödjas, sär-
skildt när <i>onus probandi</i> faller så tungt
som här. Och denna bevisning, den finna
norrmännen i riksaktens komposition. I
sin § 4 har han dragit gränserna för det
gemensamma området, så att han upp-
räknat alla de frågor som hafva sin plats
derinom; för en af dessa frågor, den om
krigsförklaring, bestämmer samma para-
graf i ett andra moment äfven behand-
lingsformen, men huru skola de öfriga be-
handlas? Derom behöfves en särskild före-
skrift och denna allmänna regel den föl-
jer i § 5. Denna paragraf står således i
omedelbart sammanhang med den föregå-
ende och kan ej, som svenskarne vilja,</aq>